Arbetsdisciplinens återkomst

---

Kategori: Prekarisering, osäkra arbeten, visstid & workfare

Från ett revolutionärt perspektiv är det väsentligt att undersöka, om vi vill försöka att förstå naturen av dagens former av politisk mediering – som den "tredje vägen" i Storbritannien och den "nya reformismen" i resten av Europa - hur denna förhåller sig till klasskampens dynamik. För att kunna göra detta måste vi ta upp arbetets centrala roll för kapitalet och göra en kort tillbakablick på vad som följde efter socialdemokratins misslyckande att disciplinera arbetarklassen att acceptera arbetet.

Alla borgerliga politiska former handlar om påförandet av arbete. Kapitalet framträder som en allmän varuproduktion. Men kapitalets essens - vad det är - är självexpanderande värde. Och värde är ingenting utan arbetet som producerar dessa varor. För att kapitalet ska kunna existera måste valoriseringen som imperativ fortbestå; kapitalet måste lyckas inordna vår kreativa aktivitet i lönearbetets form - alienerat arbete - för att kunna producera värde. Kapitalet är därför en vampyr på mänsklig subjektivitet. Det behöver arbetande mänskliga subjekt för att producera och reproducera sig självt; och det existerar som subjekt bara genom kraften av vår reifikation - objektifierandet av vår subjektivitet inom kapitalets behov. Kapitalet som värde - som ackumulerat alienerat arbete - är inte levande, har ingen makt, den är ingenting utan dess potentiella antagonist, icke-värdet.

Om arbetet är kapitalets essens, så är en av kapitalets centrala uppgifter, både historiskt och från dag till dag, att påföra arbetet och därigenom arbetsdisciplinen. Eftersom kapitalets behov är främmande, medan det mänskliga subjektet av sin natur har oräkneliga behov och begär som är oförenliga med kapitalets. För att påföra arbete och därigenom ordna den mänskliga subjektiviteten, vars inneboende tendens är att fly undan en sådan ordning, måste kapitalet konfrontera dessa mänskliga behov.

När arbetarklassen var i sin linda gjordes detta helt enkelt genom brutalt våld, genom att driva bort de "stolta engelska odalbönderna" från dess mark och därigenom tvinga honom att arbeta i kvarnen eller svälta. Senare var kapitalet tvunget att acceptera behoven från vissa starka arbetargrupper, som att arbetare med värdefull yrkeskunskap kunde tvinga till sig relativt höga löner och utöva kontroll inom produktionsprocessen. Samtidigt blev politiska former av mediering nödvändiga inom staten, när både bourgeoisien och arbetarna blev organiserade just som klasser. Den filantropiska liberalismen var den politiska formen inom vilken den borgerliga staten först erkände arbetarklassens behov. Denna fyllde funktionen att garantera förutsättningarna där de individuella kapitalen kunde fortsätta att pumpa ut mervärde ur arbetarna utan att de senare varken blev dödade av arbetsförhållandena eller förstörde dessa förutsättningar.

Med socialdemokratins triumf efter det andra världskriget, erkändes och inkluderades behoven från inte bara en stark yrkesskolad grupp av arbetarna utan av arbetarklassen som sådan inom den borgerliga staten. Framförhandlad av fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna ledde arbetarklassens påtryckning för förändring till sådana vinster som fri sjukvård, ett allmänt välfärdssystem och allmännyttans bostäder. Före denna socialdemokratiska lösning hade arbetet påförts med massarbetslösheten som piska, som tillsammans med de torftiga välgörenhetsbidragen ofta tvingade arbetarna att konkurrera om de tillgängliga arbetena till vilket pris som helst. Socialdemokratin påförde som kontrast arbetet genom den keynsianska moroten av "full sysselsättning" och faktiskt nästan garanterade stigande reallöner, mot att arbetarklassen accepterade kapitalets kontroll över arbetsprocessen. Dessa högre löner skapade en efterfrågan för en ökad produktion av konsumtionsvaror - bilar, tvättmaskiner, tv-apparater och så vidare - ifrån den nya fordistiska industrin.

Denna efterkrigsuppgörelse skapade en relativ social fred som lade grunden för efterkrigstidens ekonomiska uppsving. Men under det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet skedde ett massivt uppsving av klasskamp och inträdet av den kapitalistiska ackumulationens kris över hela Europa och USA betydde att förutsättningarna för efterkrigsuppgörelsen blev en allt större börda för den kapitalistiska klassen och stärkte arbetarklassen. Inom arbetet tog kampen nya former, framför allt i form av "arbetsvägran". I Storbritannien med de restriktiva praktikerna och de fortsatta kraven på högre löner från de "blodtörstiga" arbetarna hotades den kapitalistiska ackumulationens stabilitet. Hotet blev akut då gruvarbetarnas politiska strejk välte Heath-regeringen 1974.

Tillsammans underminerade denna våg av kamper och det följande motståndet den keynsianska socialdemokratiska uppgörelsens villkor. Uppgörelsen hade i slutändan misslyckats att disciplinera arbetarklassen. Kapitalet svarade därför genom att fly från arbetarkampens starka centra och en ny tidsera av globalt autonomt finanskapital växte fram. I Storbritannien övergav Thatcher-regeringen den socialdemokratiska konsensusen kring korporativism, välfärd och full sysselsättning. Att låta arbetslösheten växa var en av de centrala programpunkterna i regeringens försök att återföra kapitalets rätt till kontroll. Detta tog kol på några av de mest militanta delarna av arbetarklassen. Och när gruvarbetarna hade besegrats tappade faktiskt de andra arbetarna tron på kollektiv kamp. Socialdemokratin började falla samman, vilket återspeglades i vänsterns ideologiska kris, och oförmågan för Labour och fackföreningarna att representera och mobilisera arbetarklassen på det sätt de gjort tidigare.

Men skapandet av en arbetsreservarmé misslyckades att få den effekt som regeringen hade hoppats. Effekten blev snarare framväxten av en tudelad arbetsmarknad. Problemet för det brittiska kapitalet var att för många människor vande sig med långtidsarbetslöshet. De som saknade arbete betraktades av cheferna som oanställbara - att de inte bara saknade "förmåga" utan även grundläggande arbetsdisciplin. Denna motspänstighet från de arbetslösa hade effekten att i många sektorer snodde bara företagen de existerande arbetarna från varandra och dessa kunde därför fortfarande kräva rätt höga löner. Lönenivån fortsatte faktiskt att vara relativt högt även under Thatcher-åren. Stora sektorer av det brittiska kapitalet fortsatte därför att inte vara konkurrensmässigt.

Efter misslyckandet med Thatchers projekt, har "New Labour" sett som sin uppgift att åter integrera arbetarklassen som helhet tillbaka till arbetsmarknadens disciplin och därigenom på nytt stärka förutsättningarna för kapitalets ackumulation i Storbritannien. Vi ska nu se hur New Labour tog sig an denna uppgift.

New Labours "tredje väg" beskriver sig som ett försök att sammanfoga en ny "konsensus" som går bortom men ändå var ett kombinerande av både socialdemokratin och nyliberalismens ideologiska element. Många av de amerikanska politiska projekten som utgör denna tredje väg har formats efter de projekt som New Labour såg som ansvariga för denna nya "framgångsberättelsen": USAs återhämtande från recessionen i slutet på 80-talet och dess efterföljande tillväxtökning. Innan vi undersöker New Labours version av den tredje vägen, ska vi därför kort beskriva den amerikanska situationen.

En av indikatorerna på den amerikanska ekonomins framgång är arbetslöshetens massiva fall. Även om det amerikanska "jobbmiraklet" har innehållit skapandet av många nya förmänsjobb, har kategorin förman allt mer utökats för att även täcka okvalificerade arbeten och många av de nya arbetena är bara lågbetalda tjänstearbeten.

De amerikanska arbetarna har också blivit mer produktiva. Ökningen i produktivitet har skett genom en förlängning av arbetstiden, kortare semestrar och en ökad arbetsbörda snarare än genom stora kapitalinvesteringar i arbetssparande teknologi. Samtidigt har arbetarna i USA upplevt en stor sänkning av levnadsstandarden. Därigenom har själva arbetet intensifierats, men utan någon av de löneökningarna som hjälpte till att sockra motsvarande intensifieringar på 50- och 60-talet.

Antalet bidragstagare har inte minskat på grund av skapandet av nya jobb, utan på grund av "Welfare-to-Work"-tidsandan. Inskränkningar i bidragskriterierna (tidbegränsade bidrag, sanktioner mot dem som inte letar tillräckligt hårt efter ett nytt jobb, och så vidare) och workfare betyder sammanlagt att usla tjänstejobb nu är vad folk vanligen måste ägna sig åt istället för att få socialbidrag. Staten Wisconsin skröt nyligen om att de hade 40 000 personer involverade i sina workfare-åtgärder. Den lavinartade ökningen av workfare och "från bidrag till arbete"-projekt började med Reagan-administrationens lagstiftningar. Men det var under Clinton som sådana program mer eller mindre kom att ersätta den gamla formen av socialbidrag. Det är troligt att som en hängiven nyliberal, som föredrog att skära ner framför att lägga pengar på sociala åtgärder, kunde Reagan inte sanktionera ett så ambitiöst projekt. Även om socialbidragen har skurits ned, har detta inte följts av en lika stor minskning av utgifterna. Workfare och andra program kostar pengar snarare än att de sparar (åtminstone i det korta loppet). Dessa program, med deras anti-"beroende"-ideologi är faktiskt strategiska interventioner skapade för att injicera konkurrenskraft och vitalisera arbetsmarknaden. Genom att driva ut de som tidigare har setts som "oanställbara" på arbetsmarknaden - workfare-åtgärderna är specialiserade på att "inkludera" (svarta) ensamstående föräldrar – vilket innebär en mer desperat arbetskraft som arbetsgivarna därigenom kan välja och vraka ibland. Workfare-program tjänar till att driva ner lönerna inte bara genom ersättningsarbeten och subventioner till lågbetalande arbetsgivare: deras främsta effekt är att "uppmuntra" folk i "arbetssökar"-stadiet att ta de existerande jobben på arbetsmarknadens botten för att undvika workfare-åtgärderna.

Precis som en tydlig kontinuitet kan spåras från Reagans republikanska administration till Clintons New Democrats, acepterar New Labour mycket av det som uppnåddes under den konservativa regeringen (som till exempel antistrejklagar och privatiseringar av det offentliga). New Labour försöker till och med att upprätthålla de konservativas viktigaste ekonomiska princip - ekonomisk sparsamhet: därför fortsätter den övergripande vikten av inflationsbekämpning, överlåtandet av beslut om räntesättningen till riksbanken och ett privatiseringsprogram (som de påstår inte är ett). (Begreppet "offentligt-privat partnerskap" som regeringen använder för att beteckna ett program, det privata finansieringsinititativet 'PFI' som redan existerade under de konservativa, är ett exempel på New Labours nyspråk när det är som mest förmyndande. PFIs attraktion för en "ekonomiskt sparsam" regering är att någon annan än skattebetalarna gör investeringarna. I fallet med till exempel Londons tunnelbana har den privata sektorn förutsatts att stå både för kapitalinvesteringarna och göra profiten från att driva systemet, medan tunnelbanenätet fortfarande ägs av staten. Arbetsplatsmotståndet mot den privata sektorns fortsatta intrång tydliggör vad en sådan "sparsamhet" betyder i klasskampstermer: både New Labour och de konservativa är överens om att privata företag kan vara mer "effektiva" - det vill säga, de fyller en vital roll i ett "marknadsutsättande" av några av de mer hårdnackade offentliga sektor-arbetarna. Vi kommer snart diskutera fler liknande exempel.)

Men trots att New Labour-regeringen tar mycket för givet av den "fria marknadens" grund som anlades av de konservativa, är ett antal av deras huvudprojekt relativa dyra påfund som aldrig skulle gått att driva igenom under den föregående administrationen. Utgifter (eller snarare omplacerade pengar) inom den tredje vägen speglar ett försök att förena en effektiv välfungerande ekonomi med ett socialt sammanhang. Medan Thatchers konservativa kunde låta marknaden delas och industrigrenar dö ut (som exempelvis kolgruve- och varvsindustrin) för att bryta ner arbetarklassens starka fästen för arbetarklassens styrka, ökade de statliga interventioner mest på rättsväsendets plan (lagstiftningar om den offentliga ordningen, mer snutar, mer fängelser). New Labours politik är mer interventionistisk i förhållande till arbetsmarknaden och ideologiska frågor. Där det konservativas massarbetslöshet sågs som nödvändig, tolereras den inte under New Labour: därför är målet med "full sysselsättning" tillbaka på dagordningen, även om det målet idag definieras rätt annorlunda: alla ska finnas tillgängliga och aktiva för arbetsmarknaden när som helst.

Som vi har sett behövde den de facto delade arbetsmarkanden som ärvdes från de konservativa brytas ned om omstruktureringen som påbörjades av Thatcher skulle kunna fullföljas. Om inte denna nödvändiga uppgift kunde genomföras skulle för många sektorer av den brittiska ekonomin hämmas av hårdnackade arbetarpraktiker och löneinflationshotet skulle aldrig vara långt borta; därför skulle hela brittiska ekonomin släpa efter sina rivaler som central plats för ackumulation. Kort sagt, Storbritannien skulle inte kunna bli vad Blair refererar till som en "modern ekonomi".

För New Labour kräver projektet att återintegrera de olika delarna av det brittiska samhället tillbaka in i arbetets värld en ny "konsensus" runt vissa värderingar, så att de som dessa som ännu inte är helt "inkluderade" blev mer motiverade att bli det. Den grundläggande värderingen är den av arbete. Medan New Labours berömda slogan, åtminstone under valet, var den idiotiska "utbildning, utbildning, utbildning", var dess ideologi mer precist "arbeta, arbeta, arbeta". Men ändå skiljer sig detta på avgörande sätt ifrån Thatchers uppmaning till "hårt arbete" under övertidsboomen på 80-talet. 80-talets ideologi ägnade sig helt åt egoistisk individualism och personlig ambition. Medan dessa spontant uppkomna kapitalistiska ideologier självklart finns kvar, tillför New Labour en arbetsetik som är allmän och riktad mot sådana koncept som "community" och "samhälle". New Labour vill ha arbete för alla.

Men detta är inte en enkel uppgift, till och med där varje chef ber om mer arbetare. Innan de potentiella arbetarna framgångsrikt kan levereras från arbetsförmedlingen till arbetsmarknaden, måste deras motspänstighet övervinnas (det New Labour kallar "passivt bidragsberoende"). New Labour är inte interventionister på det sättet de gamla socialdemokraterna brukade hävda att de ingrep i marknaden: för att kunna fördela riskerna och fördelarna mer jämnt, men i den "förmyndaraktiga" bemärkelsen att blanda sig i folks vardagsliv för att "hjälpa dem att hjälpa sig själva" (att bli bättre arbetare och medborgare). New Labours tredje vägen liknar snarare den sociala ingenjörskonsten i Lloyd Georges nya liberalism vid sekelskiftet än den traditionella socialdemokratin.

"Från bidrag till jobb"-programmen som har formats efter programmen med samma namn från USA, är flaggskeppet för New Labours tredje väg. Programmen kan verkligen sägas förkroppsliga nyckelprinciperna eller "värderingarna" bakom mycket av New Labours ekonomiska och sociala politik: kopplingen mellan regeringen och företag, "ansvar såväl som rättigheter", ett utilitaristiskt synsätt på utbildning och betoningen på arbetet och självförsörjande. Hörnstenen i "från-bidrag-till-jobb"-åtgärderna är "New Deal" riktad mot åldrarna 18-24, som regeringen har beskrivit som deras politiska flaggskepp. New Deal och andra welfare-to-work-program försöker inte att skapa arbeten: det skulle vara för keynsianskt. Snarare är welfare-to-work en åtgärd på "tillgångsidan" som försöker mobilisera reservarmén av arbetslösa så att arbetsköparna när ekonomin förbättras kan plocka därifrån istället för att konkurrera med varandra om de redan upptagna arbetarna. Och om ekonomin inte förbättras kommer arbetsreservarméns arbetsberedskap att vara mer än bara ett hot mot dem som redan har arbete; i linje med trenden av prekära korttidsanställningar, gör den det möjligt för ett snabbare utbyte och genomströmning av arbetskraften för att kunna hålla lönekostnaderna nere. Det den "moderna ekonomin" verkligen handlar om är just en sådan "flexibilitet" - arbetsköpare som kan plocka in och kasta bort arbete när och var som helst, under de villkor marknaden kräver.

New Labour försöker att lyfta fram en ökad känsla av "ansvarstagande" i varje individ som ska motsvara deras "rättigheter". Från denna allmänna "ansvarskänsla" kommer det att flöda, hoppas man, en mer deltagande och aktivt åtagande i "arbetets värld" - oavsett om det är genom egenföretagande eller genom att ta ett skitjobb eller en usel praktikplats bara för att få in en fot på arbetsmarknaden. Oavsett hur det framstår för många av de jobbsökande, är inte "arbetserfarenhets-aspekten" av New Deal-programmet bara till för att få ner arbetslöshetssiffrorna, som var den gamla konservativa linjen: den finns där för att förändra folks förväntningar, deras mentalitet, deras acceptans av arbetsdisciplinen och således deras position på arbetsmarknaden.

"Welfare-to-Work" är i sig en del av ett mycket bredare program av "välfärdsreformer" utformade att "modernisera" ett föråldrat välfärdssystem. Precis som New Labour-ideologerna påpekar utformades Beveridges system av arbetslöshetsbidrag för en tidsperiod då det rådde "full sysselsättning" och syftade bara på de korta perioder när arbetarna tillfälligt var utan arbete. Från kapitalets synpunkt har det istället blivit ett system som uppmuntrar till och håller liv i jobbsökarnas och bidragstagarnas arbetsovilja, med de konsekvenserna för arbetsmarknaden som vi redan beskrivit. Dessa ideologer klagar också över kostnaden att låta folk gå på bidrag. Men från ett borgerligt perspektiv finns det bättre sätt för staten att spara pengar än att skära i bidragen och de återkommande tillslagen mot bidragsfusket. Det alltid så omdiskuterade "problemet med välfärdsbudgeten" har bara varit ett propagandaredskap för att rättfärdiga hårdare behandling av bidragstagare, vilket i sig självt har alltid varit ett sätt att försöka liberalisera arbetsmarknaden. Den kritiska analys som bara ser New Labours omstruktureringar av välfärden som "nedskärningar" för att spara pengar tar fel. Detta borde vara självklart utifrån det faktumet att programmen, som New Deal för 18-24 åringar kostar mycket mer än det sparar in på att ta bort bidragen från folk, åtminstone kortsiktigt. New Labour skär egentligen inte ner på välfärdsbudgeten i stort; de fördelar bara den annorlunda - för att "belöna arbete istället för bidragsberoende".

Helhetsbilden i tredje vägens socialdemokrati och skillnaden i från det sättet socialdemokratiska interventioner påförde arbete blir tydlig om man ser på den nyligen introducerade minimilönens roll. Vänstern såg på minimilönen, även om de har varit kritiska, som något som i sin grund kan byggas vidare på i en progressiv riktning: de vill bara att minimilönen är mycket högre och har försökt mobilisera runt detta övergångskrav. Men i en period där arbetarklassen är stark hade inte en minimilön varit "nödvändig"; arbetarna kunde i många fall kämpa för och uppnå ökade reallöner. Minimilönen idag är inte en eftergift till arbetarklassens styrka. Istället behöver den förstås i förhållande till regeringens försök att omfördela bidragspengar från ickearbetare till dem som arbetar. Medan icke-arbetande bidragstagare (till exempel arbetslösa, ensamstående föräldrar, handikappade, asylsökare) ska utsättas för mer utvecklade former av tester och inskränkningar i bidragskriterierna, de som har lågbetalda arbeten ska få en ny "skattekredit för arbetande familjer" plus en lägre inkomstskatt för att göra sådana lågbetalda arbeten mer attraktiva. I kontexten av att bidrag blir till lönesubventioner, tjänar en minimilön att hålla sådana subventioner inom resonabla gränser och därför fungera som ett skydd mot arbetsköpare som lämpar över kostnaden att reproducera arbetskraften på staten. Det är därför inte en socialdemokratisk eftergift till en stark arbetarklass, utan en del av ett bredare projekt att på nytt kunna påföra arbete.

Påförandets begränsningar

Som symbol och ett förkroppsligande av den tredje vägen kan dessa "Welfare-to-Work"-program bara fungera som en barometer på hur framgångsrik New Labour är i att åter påföra arbete. I huvudsak fortsätter högern att i stort stödja New Labour och se deras "Welfare-to-work"-program som steg i rätt riktning. Den relativa graden av framgång kan ses i utvecklingen av New Deal för 18-24-åringarna. I augusti 1999 var över en kvarts miljon människor i denna åtgärd. Programmet påstås ha lett till en minskning av antalet 18-24-åringa bidragstagare, en större minskning än den allmänna nedgången av arbetslösheten som skett ändå på grund av att ekonomin börjat återhämta sig.

Regeringen har känt sig säkra nog att fortsätta driva igenom sina program för omstrukturering av bidrag, genomförandes versioner av New Deal för andra sektorer av ickeanställda, som de över 24 år, över 60 år, ensamstående mödrar och handikappade. Just för stunden är hursomhelst programmen inte obligatoriskt, till skillnad från de riktade mot 18-24-åringar. Ovan på detta ska de olika bidragen slås samman i en "enskild fokuserad arbetssluss" eller "Den Enda" som den nu kallas, där alla arbetssökare och bidragstagare ska behandlas på samma ställe (istället för den nuvarande lösningen med många olika förmedlingar och kontor). För alla kategorier icke-arbetande förutom pensionärer och barn, ska det genomföras intervjuer om "möjligheten att ta ett arbete" vid varje steg i processen. De enda stora motgångarna regeringen har lidit de senaste två åren är eftergifterna de var tvungna att genomföra för att blidka partiets gräsrötter och den "offentliga opinionen" för inskränkningarna i bidragskriterierna för ensamstående föräldrar och det faktiska avskaffandet av bidragen till asylsökare. Programmet som helhet har dock fortsatt ohejdat eftersom även de traditionella socialdemokraterna delar de underliggande värderingarna av arbetets centrala roll som finns bakom New Labours mest extrema politiska åtgärder.

New Deals relativa framgång har lett till en minskning av organiserat motstånd mot välfärdsomstruktureringarna. När den nationella workfare-åtgärden Job Seekers Allowance föreslogs av den konservativa regeringen 1995 tog den organiserade oppositionen i huvudsak två former. Dels bildades det små anti-JSA-nätverk med anarkister och liknande grupper över hela landet. Dessa Groundswell-grupper hade ofta kontakter med de arbetslösas fackföreningar eller arbetsgrupper i lokalsamhället. De flesta deltagarna var själva arbetslösa och hade faktiskt ofta själva valt att vara det. Groundswell-nätverket höll ett antal demonstrationer, picketlines och ockupationer, men försöken att skapa ett lokalt stöd genom flygblad och rådgivning (i till exempel hur man klarar sig igenom arbetsförmedlingens intervjuer) var den mest utbredda och vanliga taktiken.

För det andra var många socialarbetare själva emot JSA, eftersom det hotade att öka den övervakande aspekten av deras arbete och därför skulle försätta dem i en ökad konflikt mot sina klienter. Strejken bland arbetarna på arbetsförmedlingarna vintern 1995-1996 var inte riktat mot JSA som sådant, men den lyckades försena införandet av JSA med tre månader. Den underminerade också möjligheten för ledningen att införa en prestationsbaserad lön, där socialarbetarna skulle belönas efter hur många klienter de lyckades driva bort från socialbidrag.

Nätverken av kampanjgrupper utvecklades aldrig till en rörelse, men de fann JSA relativt lätt att mobilisera runt eftersom den var så tydligt bestraffande. Men New Deal-åtgärderna har haft en del framgång att vinna över några av de kritiska jobbsökarna och bidragstagarna. Detta är tydligt i faktumet att få nya klienter går med i de kvarvarande klientaktionsgrupperna - speciellt de unga klienterna, den grupp som drabbas hårdast av New Deal. Trots det fortsatta användandet av socialbidrag av tusentals människor som en bråkmakarlön, tänker de flesta klienterna att de kan fly undan förändringarna till bidragen bara genom individuella strategier (snacka skit, resa i väg, egenföretagande osv).

New Deals kundvänliga "nya ethos” har också tjänat att dämpa en del av socialarbetarnas militans. De flesta av dem ville inte drabbas av stressen i att försöka köra hårt med klienterna och om de nu med New Deal inte behövde göra så mycket fanns mindre anledning för dem att motsätta sig Welfare-to-Work vilket de gjort mot tidigare förändringar i socialbidragen.

Men New Deal-åtgärderna för 18-24-åringarna har ändå inte gått helt enligt planerna. Trots bristen på organiserat stöd försöker de arbetslösa ändå att motsätta sig regeringens försök att göra dem "arbetsberedda" och villiga. För det första så även om många är villiga att ta jobb, anses för många av dem som kommer direkt från bidrag fortfarande av arbetsköparna som ännu inte arbetsberedda. New Deal-deltagarna i till exempel London ses fortfarande som "oanställbara". Det handlar inte i första hand om att de saknar eller har fel färdigheter, det är snarare deras attityder som är problemet. För många saknar det som kallas ”social kompetens” - som förmågan att kommunicera, presentera sig själva och fungera med andra människor - och många företag har klagat på bristande närvaro. Social kompetens och att kunna passa tiden är kvaliteter som även det lägst betalda städjobbet kräver.

Men även villigheten är ett problem för New Deal. Ett år efter att programmet startades nationellt, har nu 12 000 personer har utsatts för sanktioner. Överträdelserna, som ofta förts ihop under samlingsbegreppet "dåligt uppförande", har bestått av de avvikit från praktikplatser, misslyckats eller vägrat att delta i sådana arbetsplaceringar. Inte oväntat har praktikplatser som "miljövårdsarbete", det "arbetsval" som tydligast påminner om de gamla arbetsåtgärderna, det högsta antalet som drabbats av sanktioner. Valet att praktisera i miljövårdsarbete och den frivilliga sektorn har ett "imageproblem", enligt flera kommentatorer: många klienter väljer hellre att bli av med bidragen i fyra veckor än att genomlida dem!

Arbetsmarknadsministern Andrew Smith har klagat på att många av New Deal-klienterna väljer att "ge ett finger" och "missbruka systemet på oväntade sätt". New Deals "nya ethos" har gjort det möjligt för många klienter att skjuta på att placeras i arbetspraktikplatser så länge som möjligt. En fjärdedel av dem som har passerat igenom åtgärden är fortfarande arbetssökande. Personalen på arbetsförmedlingen har ofta samarbetat i smyg med de arbetssökande: de har tagit den "nya etiken" så bokstavligt att de i många fall har slutat trakassera människor och istället låtet dem vara kvar i inskrivningsstadiet långt över gränsen på fyra månader. Regeringen har svarat på denna kreativitet från klienterna. I ett tal hos tankesmedjan Demos kungjorde statssekreteraren David Blunkett strategin med "three strikes and you're out". Om denna policy drivs igenom så innebär det att efter ha placerats i sin tredje JSA-åtgärd (på fyra veckor) lämnas 18-24-åringarna utan bidrag i sex månader.

Men regeringen står fortfarande inför hotet om motstånd från den andra flanken. Regeringens försök att förbättra "värdet-för-pengarna" i arbetsförmedlingarna och andra av välfärdsstatens avdelningar försätter socialarbetarna in i konflikt med deras arbetsgivare. I ett antal testområden har privata företag involverats i drivandet av New Deal-programmet. I Hackney till exempel har de anställda vid Reed Employment (en privat arbetsförmedling) arbetat jämte socialbidragstagare; i sådana fall konfronteras socialarbetarna brutalt med sin möjliga framtid: en arbetsstyrka som inte är fackligt ansluten, lågbetalt och som livnär sig på de bonusar som fås genom jobbsökande eller placeringar för de arbetslösa "klienterna". Resultaten av dessa privata företag har blivit mycket sämre än hos arbetsförmedlingarna. Trots detta, och trots kampanjerna från arbetsförmedlingspersonalen, har kontrakten med sådana företag som Reed förnyats. Privata företag har också bjudits in att konkurrera med arbetsförmedlingarna att stå för drivandet av "fokuserade arbetssluss"-åtgärder och planerade "anställningszoner".

Kampen mot privatiseringar har redan vunnits och förlorats i de kommunalt drivna bostadsbidragen. Trots en strejk har bostadsbidragen i Sheffield delvis outsourcats. Det privata företaget Capita driver numer bostadsbidragshanteringen i Lambeth. Men Capitas erbjudande att driva tjänsterna i Brighton och Hove besegrades tidigare detta år efter en intensiv arbetarkampanj, som även inkluderade hotet om en illegal "politisk" strejk; många av de inblandade arbetarna kände att de knappt hade något att förlora på att hota med en sådan handling.

Aufheben nr 8, 1999

Detta är en förkortad version av "Re-imposition of work in Britain and the 'social Europe'". Hela artikeln på engelska, inklusive fotnoter finns här: http://www.geocities.com/aufheben2/auf_8..