På en vecka spred sig de kravaller som startade i Clichy-sous-Bois som följd av Ziad och Banous dödsfall till andra förorter runt Paris och även runtom landet. Detta är det ofrånkomliga resultatet av fem år med inrikesminister Sarkozy, åtta år av säkerhetslagar och trettio års socialt förfall.

Ziad och Banou dog av elektriska stötar i en transformatorstation och en tredje person är allvarligt skadat. De trodde att de blev jagade av polisen. Frågan är om vi någonsin kommer att få veta hur det gick till och om polisen är skyldiga till att ha struntat i att hjälpa människor i fara. Vilka omständigheterna till de två tonåringarnas död än var, så tändes gnistan till en krutdurk. Unga människor i förorterna hatade redan staten som i åratal enbart visat sig i formen av poliser, domstolar och fler fängelser.

Människor i arbetarklassområden lever i konstant fruktan, både för sin egna och för sina barns skull. De är rädda för förnedrande identitetskontroller, godtyckliga arresteringar, polisvåld och falska domar för "våldshandlingar och uppror", allt för att polisen ska uppfylla sina kvoter. Även nyligen utkomna officiella rapporter har uppmärksammat denna ökade laglöshet inom poliskåren.

Och vad kan man säga om inrikesministerns provokationer, eller ännu värre om den politiska linje som ser förorterna som territorium som måste återerövras på ett sätt som mer och mer påminner om kolonialt och militärt "fredsbevarande".

Jo, vi tycker att det är tråkigt att detta våld, som är ett svar på makthavarnas illegitima våld, paradoxalt nog ofta riktats mot just de som tvingas leva i dessa förorter, som redan måste stå ut med statens och den härskande klassens våld. Befolkningen förstår till stor del anledningarna bakom detta spontana uppror, men dess legitimitet skadas av förstörelsen av bilar, skolor och bussar.

Samtidigt måste vi komma ihåg hur staten reagerar när dessa ungdomar och deras familjer väljer andra metoder, som till exempel att anmäla poliser för tjänstefel nästan aldrig leder till några åtal eller domar (minns Bouge qui Bouge-gruppen och dess arbete mot polisvåld i Dammarie-les-Lys). Eller arabernas marsch 1980, som bröts ner av socialistpartiet vid makten och som rekupererades av SOS Racism.

Vi stöder detta uppror mot orättvisorna, känslan av massolidaritet och den politiska medvetenheten hos de flesta ungdomar. Vi förstår och solidariserar oss med nödvändigheten av och anledningarna till de direkta aktioner som nu sker i arbetarklassområdena.

Upploppen ger uttryck för hopplösheten hos den mest marginaliserade delen av en generation utan framtid. Det ska även ses i sitt sammanhang med regeringens ”spänningens strategi” där sociala rörelser (transport och postarbetare, studenter, anti-genmanipuleringsaktivister och så vidare) bemöts med en ökad repression. Alla dessa kamper vittnar om samma sociala osäkerhet.

Vi tänker inte kräva en återgång till politiska stadsdelsåtgärder eller att bygga nya sporthallar där ungdomar kan få ut sin frustration i tysthet. Tror någon på allvar att detta kommer lösa de sociala spänningar som skapats av makthavarnas politiska och sociala våld?

Vi tänker inte likt övriga vänstern stämma in i kraven på att inrikesministern ska avgå. Det är ett sidospår, en politisk bisak, och det är ett skandalöst krav när vi minns att vänsterkoalitionen även de godkände säkerhetslagstiftning och upp till denna dag inte har brutit med den härskande liberala säkerhetsmodellen. (För att ta ett exempel: i nationalförsamlingen den 16 juli 2002 vände sig socialistpartiets representant Julien Dray till inrikesministern, som vid denna tid infört en hel serie med repressiva lagar. Drey sade: "Samhället [...] har ingen annan lösning än repression [...] För vårt lands skull kan jag bara önska er framgång [...] Er plan sammanfaller på många sätt med den strategi som den tidigare vänsterkoalitionsregeringen förberedde.)

Det kommer helt klart ske fler explosioner av frustration om det inte blir en omfördelning av arbete och rikedom. Med säkerhet blir det så om den sociala regressionen, ojämlikheten, rasismen och marginaliseringen får fortsätta okontrollerat. "Förebyggande arbete", religion och repression är meningslöst. Bara rättvisa, en social och ekonomisk jämlikhet kan lösa problemen.

/ Alternative libertaire:s federala sekretariat 5 november 2005

http://www.alternativelibertaire.org/